teamvovve

Jag saknar faktiskt Svea, även om det inte är något jag säger särskilt ofta.
Varje gång jag ser henne skär det i hjärtat, varje gång jag ser hur lycklig hon är nu känner jag mig ledsen och glad på samma gång. Ledsen för att jag och hon aldrig var ett sådant Team som hon och Nathalie är och glad för att jag skulle aldrig vilja något annat än att se henne lycklig.
Ibland undrar jag om jag kämpade tillräckligt? Om jag gav upp för tidigt?
Ibland undrar jag om hon saknar mig? Eller tänker hundar egoistiskt?

Hörde en låt som fick mig att tänka på Svea -
This doesn't mean I don't love everything about you
But sometimes that's not enough
and It doesn't mean I couldn't stick it out a few more years
It just means I'm not that tough.

Svea är bland en av de tuffast hundarna jag träffat. Hon har allt man önskar hos en hund, men på köpet får man också allt det man inte önskar hos en hund. För oss var den oönskade sidan för stor men varje gång jag såg vad hon kunde bli, varje gång jag såg hennes potential fick jag en stor adrenalin kick. Skillnade mellan träning och vardag var oerhört stor för oss, och jag känner ändå att någonstans överväger vardagen. Jag ska leva med min hund i många år framåt, då måste vardagen fungera, hur stor träningspotential hunden än har.

Shenne så gav hon mig ingenting tillbaka, men nu känner jag att hon gav mig allt. Hon gav mig kunnskapen om hundar.

När ni stöter på problem, innan du ger upp: tänk hur mycket du lär dig!